Vid den stränga befallningen upphörde viskningarna, och femtio par blå, svarta, grå och bruna ögon fästes lydigt på lärarens skräckinjagande anlete.
— Fröken March, kom fram till pulpeten.
Till det yttre lugn, steg Amy upp för att efterkomma befallningen, men en inre fruktan hoppressade hennes hjärta, ty karamellerna tyngde på hennes samvete.
— Tag med karamellerna ni har i er pulpet, ljöd den oväntade befallningen, som hejdade henne innan hon lämnat sin plats.
— Tag inte alla! viskade hennes granne, en ung flicka, begåvad med stor själsnärvaro.
Amy skakade hastigt ut ett halvt dussin och lade de övriga framför herr Davis, övertygad att varje man som ägde ett mänskligt hjärta skulle blidkas, då han kände den utsökta lukten kittla i sin näsa. Olyckligtvis avskydde herr Davis isynnerhet de nu moderna karamellerna, och hans avsmak ökade hans raseri.
— Är detta allt?
— Inte alldeles, sade Amy stammande.
— Gå genast efter de andra.
Amy lydde och kastade en förtvivlad blick på karamellerna.
— Är ni säker på att det inte finns några fler där?
— Jag talar aldrig osanning.
— Jaså. Tag nu dessa vedervärdigheter och kasta dem, två i sänder, ut genom fönstret.
Då den sista skymten av hopp om karamellernas räddning försvann och den makalösa trakteringen undanrycktes de femtio flickornas smäktande läppar, suckade de på en gång så djupt, att därigenom nästan åstadkoms en liten vindpust. Purpurröd av blygsel och harm, gick Amy med förtvivlan i hjärtat tolv gånger från pulpeten och till fönstret, och för varje förbrutet karamellpar, som Amy motsträvigt kastade ut genom fönstret, hördes från gatan fröjderop, vilket ökade flickornas kval, ty dessa rop sade dem,
