att det var de små irländska ungarna, deras avsvurna fiender, som nu jublande kastade sig över karamellerna. Detta — detta var för mycket: alla slungade förbittrade bch vädjande blickar på den obeveklige Davis, och en av de passionerade karamellfrosserskorna brast i tårar.
Då Amy för sista gången återvände från fönstret, lät herr Davis höra en olycksbådande harkling och sade med tonvikt på varje ord:
— Mina unga damer, ni torde erinra er vad jag sade för en vecka sedan. Jag är ledsen över vad som hänt, men jag tillåter aldrig att mina befallningar överträdas och jag bryter aldrig mitt ord. — Fröken March, räck fram er hand.
Amy ryggade tillbaka och satte båda händerna bakom ryggen, i det hon på läraren kastade en bönfallande blick, vilken talade bättre för henne än hennes ord kunnat göra. Hon var nästan en gunstling hos »gamle Davis», såsom han gemenligen kallades, och jag för min del tror, att han skulle ha brutit sitt ord, om icke en av flickorna oemotståndligt givit luft åt sin förtrytelse genom en vissling. Så svag denna vissling än var, försatte den likväl den lättretlige herr Davis i raseri och beseglade brottslingens öde.
— Er hand, fröken March! var det enda svaret på Amys stumma bön, och för stolt att gråta eller bönfalla, bet vår stackars Amy ihop sina tänder, kastade trotsigt huvudet tillbaka och fördrog utan att blinka några smällande slag i sin lilla hand. De voro varken många eller hårda, men det gjorde ingenting till saken i hennes ögon. Det var första gången i sitt liv hon blev handgripligen tillrättavisad, och den förödmjukelse hon led tyckte hon var lika stor som om man slagit henne, så att hon fallit till golvet.
— Nu kan ni ställa er därborta vid stora tavlan tills lektionen är slut, sade herr Davis, som satt sig i sinnet på att göra saken riktigt grundligt, när han väl en gång börjat.
