Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
94
LOUISA M. ALCOTT

— Jag säger ingenting om att du inte fick behålla dem, ty du överträdde din lärares befallning och förtjänade straff för din olydnad, blev moderns stränga svar, vilket kom något oväntat för Amy, som föreställt sig att hon hemma skulle mötas av det djupaste deltagande.

— Gläder det då mamma att jag blivit skymfad inför hela skolan? utbrast Amy gråtande.

— Jag skulle inte ha valt det sättet att tillrättavisa ett barn för ett begånget fel, svarade hennes moder, men jag är inte säker om att det kanske kunde verka bättre än ett mildare. Du är på väg att bli alldeles för inbilsk och viktig, mitt barn, och det är tid på att du börjar ändra dig. Du har nog många små goda gåvor och egenskaper, men det är intet skäl alls att skryta med dem, ty inbilskheten kan fördärva de bästa karaktärer. Man behöver aldrig frukta att den verkliga talangen eller förtjänsten i längden skall förbises, men även om så skulle vara, bör medvetandet om att vi äga någon förmåga och använda den väl, tillfredsställa oss, och blygsamheten är vad som ger varje förtjänst dess största värde.

— Så är det! utropade Laurie som satt och spelade schack med Hanna i ett hörn av rummet. Jag kände en gång en flicka, som hade stor fallenhet för musik, men hon visste inte själv av det och hade ingen aning om vilka små vackra bitar hon komponerade, när hon satt vid pianot för sig själv, och skulle inte ha trott det, om någon sagt henne det.

— Jag ville bra gärna känna den flickan; kanhända hon skulle kunna hjälpa mig, som är så dum, sade Betty, som stod bakom Lauries stol och uppmärksamt lyssnade på vad han sade.

— Ni känner henne, och hon hjälper er kanhända bättre än någon annan skulle kunna, svarade Laurie och såg på Betty med så skälmaktiga blickar ur sina livliga, svarta ögon, att hon plötsligt rodnade och gömde ansiktet