i kudden, helt och hållet överväldigad av denna oväntade upptäckt.
Hanna lät Laurie vinna spelet såsom en belöning för det beröm han givit hennes Betty, vilken ej kunde förmås att spela för dem efter den artighet Laurie sagt henne. Laurie gjorde därför sitt bästa och sjöng mycket vackert, ty han var vid särskilt gott humör för tillfället och visade sällan sin karaktärs dåliga sidor inom Marchska familjen. När han gått, sade Amy, som varit tankfull hela aftonen, hastigt liksom om någon ny tanke sysselsatt henne:
— Är Laurie en fin gosse?
— Ja, han har fått en förträfflig uppfostran och har stor begåvning. Han blir nog en riktig gentleman, om ingen skämmer bort honom, svarade modern.
— Och han vet inte själv av det? frågade Amy.
— Inte det minsta. Det är därför han är så intagande och alla tycka så mycket om honom.
— Ja, jag märker att det är bra att ha talanger och vara fin och städad i sitt sätt, men inte att vara egenkär och se dryg ut, sade Amy tankfullt.
— De goda egenskaperna uppenbara sig alltid i en persons uppförande och sätt att yttra sig, och de uppskattas efter förtjänst, när man uppträder med blygsamhet; men det är inte nödvändigt att skylta med dem, sade fru March.
— Nej, lika litet som det passar att på en gång taga på sig alla sina hattar, klänningar och band, så att folk får se man inte är utan kläder, tillade Hanna, varefter föreläsningen slutade med att alla brusto ut i skratt.
ÅTTONDE KAPITLET.
Hanna möter Apollyon.
— Vart skola ni ta vägen, flickor? frågade Amy, när hon en lördagseftermiddag kom in i deras rum och såg
