med er. Det skall jag styra om liksom allt annat — kom för all del, jag bjuder på livat sällskap.
I flygande fläng,
er evigt tillgivne
Laurie.»
— Här ska levas lusteliga! utbrast Hanna och skyndade in att förkunna den stora nyheten för Margret. Vi få naturligtvis fara, mamma? Det blir ett gott handtag åt Laurie, ty jag skall ro och Margret hjälpa till med frukosten och åt barnen kunna vi väl alltid hitta på något att göra.
— Måtte bara inte Vaughans vara fint folk och fullvuxna människor. Vet du något om dem, Hanna? frågade Margret.
— Bara att de äro fyra. Kate är äldre än du, Fredrik och Frank äro tvillingar, ungefär jämnåriga med mig, och så ha de en liten flicka, Grace, som är nio eller tio år. Laurie blev bekant med dem när han var utrikes och kom då bra sams med gossarna. Av vad han sagt mig om Kate lät det som om han inte vore särdeles förtjust i henne.
— Vad det är väl att jag har min kattunsklänning tvättad och struken, den skall jag ha på mig och den passar så bra! anmärkte Margret förnöjd. Har du också någon klänning som passar, Hanna?
— Min röda och grå, den duger nog åt en roddare; som jag tänker ro och skala omkring, vill jag inte ha något fint på mig. Du följer väl med, Betty?
— Ja, om jag slipper bli tilltalad av någon av gossarna.
— Ja, det skall du visst slippa.
— Jag vill gärna göra Laurie till viljes, och herr Brooke är jag inte rädd för, ty han är så vänlig; men jag vill varken leka, sjunga eller säga någonting. Jag skall göra nytta för mig med besked och inte besvära någon, och om du, Hanna, tar hand om mig så följer jag med.
