förtorkade läppar, att de knappt släppte fram orden. Hanna och Margret svävade hela dagen omkring henne, vakande, väntande och förhoppningsfullt förtröstande på Gud och modern; och hela dagen föll snön, rasade den bitande blåsten och framsläpade sig timmarna långsamt. Men slutligen inbröt natten, och var gång klockan slog, betraktade systrarna, som sutto på båda sidor om sängen, varandra med ljusnande blickar, ty med varje timme som gick kom hjälpen närmare. Doktorn hade sagt att en förändring till ett bättre eller sämre sannolikt torde äga rum vid midnatten, då han skulle komma igen.
Elsa, som var alldeles uttröttad, lade sig på golvet vid sängen och föll genast i sömn; herr Laurence gick fram och tillbaka i salongen, kännande med sig att han hellre ville möta ett upprorsmakarnas batteri än fru Marchs ängsliga ansikte vid hennes inträde i hemmet. Laurie låg på mattan framför kaminen och låtsade sova, men stirrade in i elden med tankfulla blickar, vilka gåvo ett vackert uttryck åt hans svarta och klara ögon.
Systrarna glömde aldrig denna natt, ty ingen blund kom i deras ögon och de överföllos av denna hemska känsla av vanmakt, som kommer över oss i dylika stunder.
— Om Gud låter oss behålla Betty, skall jag aldrig knota mer, viskade Margret högtidligt.
— Om Gud låter oss få behålla Betty, vill jag försöka att älska och tjäna honom hela mitt liv, inföll Hanna lika ivrigt.
— Ack, om jag inte hade något hjärta, det gör så ont, sade Margret efter ett ögonblicks tystnad.
— Om livet har många sådana här sorger, inser jag inte hur vi skola kunna härda ut med det, tillade hennes syster i sin förtvivlan.
Nu slog klockan tolv och de båda systrarna glömde bort sina egna bekymmer för att betrakta Betty, i vars bleka ansikte de tyckte sig se en förändring. Överallt i huset rådde gravens stillhet, och blott den klagande
