blåsten bröt den djupa tystnaden. Den utmattade Elsa sov fortfarande, och ingen utom de två systrarna såg den mörka skugga, som tycktes falla på den lilla bädden. En timme gick, och ingenting annat inträffade än att Laurie tyst smög sig ut för att fara till järnvägsstationen. Åter en timme — ännu kom ingen, och de stackars flickorna bestormades av farhågor att deras moder blivit uppehållen i följd av ovädret, någon olyckshändelse under vägen eller — det värsta av allt — någon stor sorg i Washington.
Klockan var över två, då Hanna, som stod vid fönstret, försänkt i tankar hur sorglig världen nu föreföll i sin snöskrud, hörde en rörelse vid sängen och, då hon hastigt vände sig om, såg Margret ligga på knä framför moderns länstol med ansiktet dolt i sina händer. En isande känsla genomilade henne, då hon tänkte: Betty är död och Margret törs inte säga det åt mig.
I ett ögonblick var hon tillbaka på sin post, och i sitt upprörda tillstånd tyckte hon att en stor förändring försiggått med systern. Feberrodnaden och det lidande uttrycket i ögonen voro försvunna, och det älskade lilla ansiktet såg så blekt och fridfullt ut i sin fullständiga vila, att Hanna ej kände något behov av att gråta eller klaga. Lutande sig ned över den mest älskade av sina systrar, kysste hon hennes fuktiga panna med hjärtat på läpparna och viskade sakta:
— God dag, min Betty, god dag!
Väckt av bullret, vaknade Elsa plötsligt upp ur sin sömn, skyndade till sängen, betraktade Betty, kände på hennes händer, lyssnade till hennes andedräkt, varefter hon, kastande förklädet över huvudet, satte sig och utbrast, vaggande fram och tillbaka med kroppen: — Febern har slagit om; hon sover igen sin naturliga sömn, hon svettas och andas lätt! Lovad vare himlen! jag tackar dig, Gud!
Innan flickorna kunde tro på möjligheten av att Betty var bättre, inträdde doktorn och försäkrade det. Han hade
17. — Unga kvinnor. II.
