sin arm omkring Amy med broderlig ömhet, vilket mycket tröstade henne.
Sedan Laurie gått, gick Amy till sitt lilla kapell, där hon satte sig i skymningen och bad för Betty under ymnigt flödande tårar och med svidande hjärta, ty hon kände att en million turkosringar ej skulle kunna trösta henne över förlusten av sin milda lilla syster.
TJUGONDE KAPITLET.
Förtroenden.
Jag tilltror mig icke att i ord skildra återseendet mellan mor och döttrar; sådana stunder äro stora att uppleva, men svåra att beskriva, och därför vill jag överlämna åt mina läsares fantasi att föreställa sig det och blott säga att det gamla huset överflödade av den renaste lycka och att Margrets varma önskan gick i fullbordan, ty när Betty vaknade upp från den långa, vederkvickande sömnen, var den lilla törnrosknoppen och moderns ansikte det första, som hennes blickor föllo på. Alltför svag att bli förvånad över något, smålog hon endast och smög sig djupt in i moderns kärleksfulla omfamning, kännande att hennes tärande längtan slutligen blivit tillfredsställd. Därefter föll hon åter i sömn, och flickorna passade upp på modern, ty denna ville ej draga sina händer ur de avmagrade små, som höllo om hennes ännu under sömnen. Elsa, som ej kunde ge luft åt sin förtjusning på något annat sätt, hade åt sin hemkomna matmoder dukat fram en god frukost, och Margret och Hanna matade sin mor likt kärleksfulla storkungar, under det att de lyssnade till vad hon viskande berättade om faderns tillstånd, Brookes löfte att stanna kvar hos honom, de uppehåll ovädret förorsakat på hemresan och den outsägliga tröst Lauries hoppfulla ansikte ingivit henne, då hon, ut-
