Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
271
UNGA KVINNOR

mattad av ansträngning, oro och köld, återsåg honom vid järnvägsstationen.

Hur underlig men dock skön denna dag var, så strålande, och glad utomhus, ty hela världen tycktes vara ute för att välkomna den första snön; så lugn och fridfull inom Marchska familjen, ty alla sovo, uttröttade av vaka, och en söndagsstillhet härskade överallt i huset, under det den nickande Elsa höll vakt vid dörren. Med en ljuvlig känsla av att ha blivit befriade från sina bördor, tillslöto Margret och Hanna sina matta ögon och vilade liksom stormdrivna farkoster trygga för ankar i den lugna hamnen. Fru March ville ej vika från Bettys sida, utan sov i den stora länstolen, ofta vaknande för att se på och böja sig ned över sitt barn, liksom en girig, vilken återfunnit en förlorad skatt.

Under tiden skyndade Laurie till faster March för att trösta Amy, och han lade därvid sina ord så väl, att den gamla damen slutligen började låta höra vissa betecknande nasalljud och ej en enda gång sade: »Kunde jag inte tro det!» Amy visade en sådan själsstyrka vid detta tillfälle, att jag tror att de goda tankar hon fått i det lilla kapellet verkligen börjat bära frukt. Hon skyndade sig att torka sina tårar, lade band på sin otålighet att få återse modern och tänkte ej ens på turkosringen, när faster March hjärtligt förklarade sig instämma i Lauries åsikt att hon uppförde sig »alldeles som en liten kvinna». Även Polly tycktes ha fattat gynnsammare tankar om henne, ty hon kallade henne »snäll flicka», lämnade henne i fred och bad henne i sin förbindligaste ton: »Kom och ta en promenad, lilla vännen!» Amy skulle gärna velat göra en sådan i det vackra klara vintervädret, men då hon märkte att Laurie trots sina energiska bemödanden var nära att digna till golvet av trötthet, övertalade hon honom att vila sig på soffan, medan hon skrev ett brev till modern. Detta gick icke fort för henne, och när hon omsider fått brevet färdigt och kom in igen, låg