Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
272
LOUISA M. ALCOTT

Laurie rak lång på soffan, med båda händerna under huvudet, försänkt i den djupaste sömn, medan faster March, som fällt ned rullgardinerna, satt och gjorde ingenting, befinnande sig i en ovanligt välvillig sinnesstämning.

Vid närmare eftertanke fann man det icke vara skäl att väcka Laurie före kvällen, och jag är fast övertygad om att han ej skulle ha vaknat dessförinnan av sig själv, i händelse ej Amy väckt honom genom att vid åsynen av sin mor uppgiva ett anskri av glädje. Sannolikt fanns det i staden och dess omnejd många lyckliga små flickor denna dag, men det är min enskilda tanke att Amy var den lyckligaste av dem alla, då hon satt i sin moders knä och berättade för henne de prövningar hon genomgått. och fick tröst och belöning i form av gillande småleenden och ömma smekningar. De sutto ensamma i det lilla kapellet, mot vilket fru March ej hade något att anmärka, när hon fått höra vad ändamålet var med det.

— Tvärtom, jag tycker mycket om det, mitt barn, sade hon betraktande än den dammiga rosenkransen, än den genom flitigt begagnande slitna lilla boken och den vackra tavlan med dess murgrönsgirland. Det är en förträfflig tanke att ha ett ställe dit man kan dra sig undan, när man känner sig betryckt och sorgsen. Vi ha många svåra stunder här i livet, men vi kunna alltid bära dem, om vi söka hjälp på rätt sätt. Jag förmodar att min Amy nu lärt sig detta.

— Ja, mamma, och när jag kommer hem, skall du ge mig ett hörn i stora garderoben för att ha mina böcker och en kopia, som jag försökt göra av den här tavlan. Jungfru Marias ansikte är inte bra, det är för vackert för mig att rita av, men med barnet har jag lyckats bättre, och jag tycker mycket om det. jag vill så gärna tänka mig, att Han en gång var ett litet barn, ty då tycker jag mig inte vara så långt från Honom, och det är en stor tröst för mig.