Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
277
UNGA KVINNOR

Herre min Gud, varför äro vi då inte gossar! Då kunde det inte bli något sådant här spektakel!

Förtvivlad lade nu Hanna huvudet i moderns knä och knöt handen mot den brottslige John. Fru March suckade, varvid Hanna såg upp på henne med något tröstad uppsyn.

— Du tycker inte om det, mamma? Det var roligt; låt honom gå sin kos och säg inte ett ord åt Margret, så få vi alla vara tillsammans och ha det lika trevligt som förut.

— Jag gjorde orätt i att sucka, Hanna. Det är naturligt och i sin ordning att ni alla en gång kunna få era egna hem, men jag önskar i alla fall att få behålla mina flickor hos mig så länge som möjligt, och jag är ledsen att detta kom så tidigt, ty Margret är bara sjutton år, och det kommer att dröja om någon tid innan John kan erbjuda henne ett eget hem. Er far och jag ha överenskommit att hon inte skall binda sig på något sätt eller gifta sig innan hon fyllt tjugu år. Om hon och John älska varandra, så kunna de vänta, och därigenom ge ett prov på styrkan av sin kärlek. Margret är för finkänslig och rättänkande, att jag skulle behöva frukta att hon bemöter honom ogrannlaga. Min snälla, rara flicka, jag vill hoppas att allt skall gå lyckligt för henne.

— Skulle du inte hellre vilja att hon fått en rik man? frågade Hanna, då hon märkte en lindrig darrning i moderns röst vid de sista orden.

— Pengar äro en god och nyttig sak, Hanna, och jag vill hoppas att mina flickor varken skola behöva alltför bittert sakna dem eller komma i frestelse genom att ha alltför mycket. Det skulle glädja mig att veta John ha en säker lön av något bra yrke, som gåve honom tillräcklig inkomst för att kunna bereda Margret ett trevligt hem utan att behöva skuldsätta sig. För mina flickor eftersträvar jag varken stor förmögenhet, hög ställning i samhället eller något klingande namn. Om rang och