Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
283
UNGA KVINNOR

så sant jag lever! svarade Hanna så allvarsamt, att man måste tro henne. Om jag haft något att skaffa med den här saken, så hade jag gjort det bättre än det där och skrivit ett förståndigt brev. Jag hade annars tänkt att mamma känner Brooke för väl för att tro honom om att skriva sådant där, tillade hon och slängde förgrymmad brevet utåt golvet.

— Stilen är lik hans, stammade Margret, jämförande brevet med ett som hon tagit upp ur fickan.

— Men, Margret, du svarade väl inte på det? frågade fru March hastigt.

— Jo, det gjorde jag, genmälde Margret och gömde åter, överväldigad av blygsel, ansiktet i sina händer.

— Här är något fuffens! Låt mig springa efter den otäcka pojken för att få honom att avge en förklaring och bli uppläxad. Jag får ingen ro förrän jag har honom här, förklarade Hanna och ämnade störta ut.

— Vänta, låt mig sköta den saken, ty det är värre än jag trodde. Berätta alltsammans för mig, sade fru March i befallande ton, i det hon satte sig bredvid Margret, men likväl aktade sig för att släppa Hanna, vilken i sådant fall skulle ha rusat sin väg.

— Det första brevet fick jag av Laurie, och han såg då ut som om han inte vetat något, började Margret utan att se upp. Först blev jag orolig och tänkte tala om det för mamma, men då jag sedan kom att tänka på hur mycket du tycker om Brooke, så trodde jag att du inte skulle bry dig om att jag behöll min lilla hemlighet för mig själv några dagar. Jag var enfaldig nog att tro att ingen visste något, och medan jag gick och överlade med mig själv om vad jag skulle säga, kände jag mig på samma sätt som flickorna beskrivas i böcker som handla om sådana där saker. Förlåt mig, mamma, nu har jag fått sota för min enfald; jag kan aldrig mer se honom i ansiktet.

— Vad skrev du till honom då? frågade fru March.