— Jag! Jag har inte gjort något alls! Vad pratar hon för slag? utbrast Hanna förtvivlad.
Margrets eljest så milda ögon gnistrade av harm, då hon drog upp ur fickan det hopskrynklade brevet och kastade det åt Hanna, i förebrående ton sägande:
— Det är du som skrivit det och tagit den otäcka pojken till hjälp. Hur kunde du bära dig så simpelt, tarvligt och elakt åt mot oss båda?
Hanna hörde knappt vad systern sade, ty hon och modern voro upptagna av att läsa brevet, som, skrivet med en besynnerlig handstil, var av följande innehåll:
- »Dyraste Margret!
Jag kan inte längre lägga band på mina känslor och måste veta mitt öde innan jag återvänder. Jag vågar ej ännu yppa min kärlek till dig för dina föräldrar, men jag tror att de skulle giva sitt samtycke, om de visste hur högt vi älska varandra. Herr Laurence skall nog hjälpa mig att få en god plats och då, min ljuva flicka, skall du göra mig lycklig. Jag besvär dig att ännu icke säga något åt de dina, men skicka genom Laurie blott ett ord som ingiver hopp till din
trogne John.»
— Ack, den lille rackaren, det är på det viset han
hämnas på mig, därför att jag hållit mitt löfte till mamma.
Jag skall ge honom en ordentlig läxa och tvinga honom
att be om förlåtelse! utropade Hanna, brinnande av otålighet
att genast skipa rättvisa.
Men fru March höll henne tillbaka och sade med en uppsyn som hon sällan visade:
— Vänta, Hanna, först måste du rättfärdiga dig själv. Du har gjort så många fuffens förut, att jag är rädd att du haft din hand med i spelet också den här gången.
— På mitt hedersord, mamma, det har jag inte! Jag har inte sett detta brev förut och vet ingenting om det,
