Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
288
LOUISA M. ALCOTT

som en gås, Hanna! var Lauries ridderliga svar på hennes bön.

— Tack! Törs jag fråga vad som hänt? Ni tycks inte vara riktigt lugn till sinnes.

— Jag har blivit ruskad och det kan jag inte lida! brummade Laurie förgrymmad.

— Av vem? frågade Hanna.

— Av farfar. Om det varit någon annan, så skulle jag — utbrast den uttretade gossen och fullföljde meningen med en kraftig gest med högra armen.

— Det gör ingenting. Jag har ju ruskat er flera gånger utan att ni brytt er om det, inföll Hanna lugnande.

— Bah, ni är en flicka och det har varit bara på lek, men jag tillåter inte att en karl ruskar mig.

— Jag tror inte att någon skulle våga försöka det, om ni vore så lik ett åskmoln, som ni nu är. Varför gjorde han så med er?

— Därför att jag inte ville tala om varför er mor skickade efter mig. Jag hade lovat henne att inte nämna ett ord om saken åt någon, och om jag låtit farfar få veta det, så skulle jag ju brutit mitt löfte.

— Kunde ni inte göra honom till viljes på annat sätt?

— Nej, han ville höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Jag skulle ha talat om min del i den välsignade historien, om jag kunnat det utan att behöva dra in Margret i det. Då jag inte kunde det, teg jag och höll till godo med farfars snubbor tills han tog mig i kragen. Då blev jag ond och sprang min väg, för jag var rädd att jag skulle glömma mig.

— Det var inte rätt gjort av honom, men han blev väl så ledsen, kan jag tro. Gå därför ned och ställ saken till rätta. Jag skall hjälpa er.

— Förr vill jag bli hängd än jag gör det. Jag har inte lust med att bli uppläxad och örfilad av varenda