Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
289
UNGA KVINNOR

människa, därför att jag haft ett litet puts för mig. Det gjorde mig ont om Margret, och därför bad jag henne om förlåtelse som jag borde, men jag vill inte göra om det en gång till, när jag inte har orätt.

— Det vet er farfar inte.

— Men han borde väl ha något förtroende för mig och inte behandla mig som om jag vore en barnunge. Men han skall få se, att jag kan ta vara på mig själv och inte behöver gå och hålla honom i rockskörtet jämt.

— Ett sådant tjurhuvud ni är! sade Hanna suckande. Hur tror ni att den här saken skall kunna ställas till rätta igen?

— Han får bedja mig om förlåtelse och tro mig, då jag säger att jag inte kan tala om det för honom.

— Det kommer han aldrig att göra.

— Men jag går inte ner förrän han gjort det.

— Se så, var förståndig nu, Laurie; låtsa om ingenting och jag skall förklara alltihop utan att säga något om Margret. Ni kan väl inte sitta här i evighet heller, så det tjänar till ingenting att tjura längre.

— Jag tänker också inte längre stanna här. Jag rymmer min väg och reser nånstans, och när farfar saknar mig, kommer det inte att dröja länge förrän han blir snäll igen.

— Hur kan ni tala så? Tänk vad ni skulle göra honom ledsen!

— Inga predikningar! Jag far till Washington och hälsar på Brooke; där har man roligt och där skall jag taga skadan igen efter de här förargelserna.

— Så roligt ni skulle få. Ack, om jag också finge resa bort! utropade Hanna, som vid tanken på det livliga militärlivet i huvudstaden glömde sin mentorsroll.

— Följ med! Varför inte? Ni reser och överraskar er far, och jag skall skoja om med gamle Brooke. Det skulle vara riktigt livat, låt oss göra det, Hanna! Vi skriva ett brev, som vi lämna efter oss och säga att vi

19. — Unga kvinnor. II.