Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
293
UNGA KVINNOR

sade raka motsatsen. Hon klättrade därför lydigt nedför trappan och omtalade vad Laurie gjort så lindrigt hon kunde, utan att blottställa Margret eller avvika från sanningen.

— Hm! Nå ja, om pojken tegat därför att han givit ett löfte och inte av trilskhet, så vill jag förlåta honom. Han är en tjurskalle och svår att handskas med, sade herr Laurence och förde oupphörligt fingrarna genom håret tills detta såg ut som om han varit ute i storm, varvid rynkorna i hans panna utjämnades och efterföljdes av belåtenhet.

— Det är på samma vis med mig som med Laurie, men med ett vänligt ord styr man mig bättre än med hela regementen, sade Hanna, i det hon försökte att fälla ett gott ord för sin vän, vilken tycktes knappt ha kommit ur en klämma förrän han var nära att råka i en annan.

— Tycker ni att jag inte är tillräckligt snäll mot honom, hä? ljöd det skarpa svaret.

— Ack nej, visst inte, ni är nästan alldeles för snäll mot honom ibland och så en smula för häftig, när han prövat ert tålamod för mycket. Tycker ni inte själv så med?

Hanna var fast besluten att söka nå sitt mål och försökte att se fullkomligt lugn ut, ehuru hennes röst darrade lindrigt vid uttalandet av de sista djärva orden. Till hennes stora glädje och överraskning kastade den gamle herrn endast sina glasögon häftigt på bordet och utropade öppenhjärtigt:

— Ni har rätt, min flicka, jag är för häftig ibland! Jag älskar pojken, men han frestar stundom mitt tålamod över hövan, och jag vet inte hur det kommer att sluta, om det skall fortfara på samma sätt som hittills.

— Det skall jag säga er — han rymmer sin väg.

Hanna ångrade dessa ord i samma ögonblick hon sade dem; hon ville varna den gamle herrn genom att låta honom förstå, att Laurie icke skulle fördraga för