mycket tvång, och hon hoppades att farfadern sedan skulle ha litet större överseende med sonsonen.
Den livliga färgen i herr Laurences ansikte försvann plötsligt; han satte sig, kastande en bedrövad blick på det porträtt av en vacker man som hängde över hans skrivbord. Det var Lauries fader, som rymt bort i sin ungdom och gift sig mot den despotiske gamle mannens vilja. Hanna föreställde sig att den gamle nu erinrade sig och ångrade flydda dagar, och hon önskade att hon icke sagt det sista.
— Han kommer inte att göra det förrän han inte kan härda ut längre och hotar bara med det när han blir trött på att läsa. Ofta tycker jag att jag också skulle vilja göra på samma sätt, i synnerhet sedan mitt hår blev avklippt; om ni därför en vacker dag skulle finna oss borta, kan ni låta efterlysa två gossar och spana efter dem på skeppen som segla till Indien.
Hanna sade detta skrattande och herr Laurence såg ut som om han känt sina farhågor minskade och uppfattade synbarligen det hela såsom ett skämt.
— Ni, lilla skälm, hur vågar ni tala så? Var har respekten för mig tagit vägen, och er egen uppfostran sen? Gud hjälpe en för gossar och flickor; sådana plågoris de äro! I rappet kunna vi gamla inte göra något utan att fråga dem om lov, sade herr Laurence och nöp henne vänligt i kinden.
— Gå nu upp och skaffa ner pojken till middagen, säg honom att allt är bra och råd honom att inte försöka spela några hjälteroller visavi mig; jag tycker inte om sådant.
— Han kommer inte ned. Han sörjer över att ni inte trodde honom, då han sade att han inte kunde tala om för er vad ni ville veta. Jag tror att han känner sig djupt kränkt av att ni ruskade honom.
Hanna försökte att antaga en hjärtnupen uppsyn,
