men detta måste ha alldeles misslyckats, ty herr Laurence började skratta, och nu visste hon att spelet var vunnet.
— Jag känner mig verkligen ledsen och bör vara honom tack skyldig för att han inte ruskade mig, förmodar jag. Vad knäveln vill pojken då? sade den gamle herrn och såg något förlägen ut över sin egen häftighet.
— Om jag vore i ert ställe, så skulle jag skriva ett brev till honom och be om ursäkt. Han har sagt åt mig att han inte kommer ned med mindre, talar om Washington och pratar en hel mängd galenskaper. En formlig ursäkt skall komma honom att inse hur dumt han burit sig åt och sätta honom i gott lynne innan han kommer ned. Försök det; han tycker om skämt, och den utvägen är bättre än att tala vid honom. Jag skall bära upp brevet och lära honom mores.
Herr Laurence gav Hanna en vass blick, satte på sig glasögonen och sade långsamt:
— Ni är en listig skälmunge, men ni och Betty få gärna föra mig i ledband. Se så, giv mig en bit papper och låt oss komma till ett slut med den här galenskapen.
Brevet avfattades i samma ordalag som en person använder mot en annan, vilken han tillfogat en stor förolämpning. Hanna böjde sig ned över den gamles skalliga hjässa och tryckte en kyss därpå, varefter hon sprang uppför trappan och smög in brevet under Lauries dörr, varvid hon genom nyckelhålet rådde honom att vara eftergiven och ej glömma vad han var skyldig sin farfar samt några andra mer eller mindre angenäma råd. Då Hanna även denna gång fann dörren stängd, gick hon sin väg, överlämnande åt brevet att uträtta vad det skulle, men hon hade ej hunnit mer än några steg förrän den unge herrn kom hasande utför ledstången och inväntade henne vid nedre ändan av trappan, sägande med sitt mest okonstlade ansiktsuttryck:
