Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
301
UNGA KVINNOR

— Jag kan inte med aktningsvärda unga män med bruna ögon.

Aldrig hade man inom Marchska familjen haft en sådan julmiddag som denna. Den feta kalkonen var i sanning värd att beskåda, då Elsa skickade upp den späckad, brunstekt och utsirad med grönt och pappersgrannlåter. Så var även förhållandet med plumpuddingen, vilken ordentligt smälte i munnen, ävensom geleet, varmed Amy smorde sig som en fluga i en honungsburk. Allt hade lyckats förträffligt, vilket var »en Herrans lycka», förklarade Elsa, för jag blev alldeles vimmelkantig av glädje över att vi ha husbond här igen, att det är ett rent mirakel att jag inte stekte puddingen och späckade kalkonen med russin.

Herr Laurence och hans sonson åto middag hos dem liksom herr Brooke, på vilken Hanna till Lauries oändliga förnöjelse litet emellanåt kastade mörka blickar. Vid mitten av bordet voro bredvid varandra placerade två länstolar, som intagits av Betty och hennes fader, vilka måttligt undfägnade sig med en bit fågel och litet frukt. Man drack skålar, berättade historier, sjöng sånger och hade mycket roligt. Ett slädparti hade blivit beramat av Laurie, men flickorna ville icke lämna sin far, varför gästerna togo avsked tidigt, och då skymningen inbröt, satt den lyckliga familjen samlad omkring brasan.

— För jämnt ett år sedan sutto vi här och beklagade oss över den ledsamma jul vi hade att vänta oss. Komma ni ihåg det? frågade Hanna, avbrytande den korta tystnad, som följt på ett långt samtal om varjehanda ämnen.

— På det hela taget ett nästan angenämt år! sade Margret småleende och gladde sig över att hon iakttagit ett värdigt uppförande mot herr Brooke.

— Jag tycker att det varit ett ganska svårt, anmärkte Amy, under det hon med tankfulla blickar betraktade det matta skenet från sin ring.