Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
302
LOUISA M. ALCOTT

— Jag är glad att det är slut, då vi fått hem dig, pappa, viskade Betty, som satt på faderns knä.

— Det har varit en mödosam vandring för er, mina små pilgrimer, isynnerhet dess senare del. Men ni ha stått er tappert, och jag tror att era bördor äro på god väg att mycket snart falla från era skuldror, sade herr March, i det han med faderlig tillfredsställelse betraktade de fyra unga ansiktena omkring honom.

— Hur vet du det, pappa? Har mamma sagt något om det åt dig? frågade Hanna.

— Inte mycket; på gräset ser man varåt vinden blåser, och jag har gjort åtskilliga upptäckter idag.

— Å, låt oss höra vilka de äro! utropade Margret, som satt vid sidan av fadern.

— Här är en! sade herr March, och fattande handen som låg på stolskarmen, pekade han på dess sträva pekfinger, en brännblåsa på övre och två eller tre små fläckar på inre sidan av den lilla handen. Jag minns den tid, då denna hand var vit och len och ditt största bekymmer var att alltid hålla den så. Den var mycket vacker då, men i mina ögon är den mycket vackrare nu, ty i dessa fläckar läser jag en hel liten historia. Ett stort offer av fåfänga har blivit gjort; denna sträva hand förtjänar någonting bättre än brännblåsor, och jag är säker om att vad som sytts med dessa sönderstuckna fingrar skall hålla länge, ty mycken god vilja har lett dessa styng. Margret, mitt barn, högre än vita händer och de talanger, som göra en ung flicka eftersökt ute i sällskapslivet, skattar jag denna kvinnas förmåga att sprida trevnad omkring sig i hemmet; jag är stolt över att trycka denna flitiga lilla hand och hoppas att jag ej så snart skall bli ombedd att ge bort den.

Om Margret önskat sig en belöning för det tåliga arbetets timmar, fick hon den nu i en hjärtlig tryckning av faderns hand och i det gillande leende han gav henne.

— Vad får Hanna då? Säg någonting vackert åt