han förlorat henne för alltid, slöt han henne tätt till sitt bröst och sade kärleksfullt:
— Jag har fått dig frisk igen, min Betty, och vill Gud, skall jag få behålla dig så.
Efter ett ögonblicks tystnad såg han ned på Amy, vilken satt på en pall vid hans fötter, och sade, smekande hennes glänsande hår:
— Jag har märkt att Amy inte trummade med fingrarna på middagsbordet, uträttat ärenden åt sin mor hela eftermiddagen, ikväll lämnat sin plats åt Margret och visat sig uppmärksam mot alla utan att förlora tålamodet eller tappa humöret. Jag har också funnit att hon inte mer är häftig eller kråmar sig framför spegeln och inte ens talat om en mycket vacker ring som hon har på sig, och därav har jag dragit den slutsatsen att hon lärt sig att tänka mera på andra människor och mindre på sig själv samt har föresatt sig att forma sin karaktär med lika mycken omsorg som hon gör sina små lerfigurer. Jag är glad åt det, ty fastän jag skulle bli mycket stolt över en vacker staty som hon gjort, skall jag bli oändligt mycket stoltare över en älskvärd dotter, som har förmågan att göra livet lyckligt och angenämt för sig själv och andra.
— Hvad tänker du på, Betty? frågade Hanna, sedan Amy tackat sin pappa och berättat hur hon fått sin ring.
— Jag läste idag i »Kristens resa» hur Kristen och Hoppfull efter många vedermödor hunno till en ljuvlig grön äng, där liljor blommade hela året om och där de vilade ut, kännande sig lika lyckliga som vi nu göra, innan de begåvo sig vidare mot sin resas mål, svarade Betty och tillade, långsamt närmande sig pianot: Det är vår vanliga sångtid nu och därför tar jag min gamla plats. Jag skall försöka sjunga den herdegossens sång, som pilgrimerna hörde. Eftersom pappa tycker om verserna, har jag satt musik till dem.
Sättande sig vid det kära lilla pianot, rörde Betty
