var förut och tycks ha kommit långt bort från mig. Jag vill visst inte plåga dig och skall bära min olycka som en man, men jag önskar ändå att allt vore på det klara. Jag vet ingenting värre än att gå och vänta, och om du tänker ta honom i framtiden, så gör det därför lika så gärna nu och stöka undan det på en gång, sade Hanna i retfull ton.
— Jag kan varken säga eller göra något förrän han förklarat sig, och det vill han inte, då pappa sagt att jag ännu är för ung, började Margret, varvid, då hon lutade sig ned över sitt arbete, ett besynnerligt leende spelade på hennes läppar, vilket förrådde att hon ej var av fullkomligt samma tanke som fadern i detta avseende.
— Om han tog bladet från munnen, så visste du inte vad du skulle säga utan började gråta och rodna eller lät honom prata bäst han ville, i stället för att helt kort och gott ge honom ett bestämt nej.
— Jag är inte så enfaldig och svag som du tror. Jag vet mycket väl vad jag skulle säga, för jag har tänkt noga över det på förhand, så att han inte kan överraska mig; man vet inte vad som kan komma att hända och därför har jag förberett mig.
Hanna kunde ej tillbakahålla ett småleende åt den viktiga min Margret sig själv ovetande antog, och vilken klädde henne lika bra som den växlande färgen på hennes kinder.
— Vill du vara så nådig och låta mig få veta vad du skulle säga då? frågade Hanna i mera aktningsfull ton än förut.
— Mer än gärna; du är nu sexton år och tillräckligt gammal att vara min förtrogna, och min erfarenhet kan måhända förr eller senare bli dig till gagn, om du själv skulle råka i samma belägenhet som jag.
— Kommer aldrig i fråga! Det kan vara roligt nog att ha ett öga på annat folks kurtis, men jag skulle anse mig själv för en galning, om jag skaffade mig sådant
