Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
308
LOUISA M. ALCOTT

där otyg på halsen, sade Hanna och såg förskräckt ut vid blotta tanken därpå.

— Det tror jag knappt, om du bleve riktigt kär i en karl och han vore lika kär i dig.

Margret sade detta liksom för sig själv och såg därunder ut åt allén, där hon om, somrarna sett månget älskande par vandra fram och tillbaka i skymningen.

— Jag trodde du skulle låta mig få höra den läxa du ämnar ge den gunstig herrn, sade Hanna och ryckte därigenom systern ur hennes svärmerier.

— Ack, jag skulle bara helt lugnt och bestämt säga: Tack, herr Brooke, för er vänlighet mot mig, men jag, tycker på samma sätt som pappa att jag ännu är för ung att knyta någon förbindelse. Tala därför icke mer om den saken, men låtom oss vara vänner såsom hittills.

— Hm, det där var vasst och avkylande nog, det! Jag tror inte att du nånsin kommer att säga det, och jag vet att han inte skall låta avspisa sig med det. Går han på som de försmådda älskarna i romanerna, så kommer du nog att ge efter i stället för att avkyla hans känslor.

— Nej, det skall jag inte. Jag skall säga honom att jag fattat mitt beslut, och sen går jag min väg med mycken värdighet.

Margret steg upp medan hon sade detta och ämnade just repetera sin värdiga sortie, då steg i tamburen kommo henne att blixtsnabbt återta sin plats och börja sy, liksom om hennes liv hängde på att arbetet blev färdigt på klockslaget. Hanna kvävde sin skrattlust över Margrets plötsliga manöver, och då i detsamma en blyg knackning hördes på dörren, gick hon att öppna, anläggande en uppsyn, som talade om allt annat än gästfrihet.

— God afton, jag kommer för att hämta mitt paraply — det vill säga för att höra efter hur er far mår i dag, sade herr Brooke som blev något förvirrad vid åsynen av flickornas ansikten.

— Han mår ganska bra, jag skall gå och säga honom