— Menar ni verkligen vad ni säger? frågade han ängsligt följande efter henne, då hon närmade sig dörren.
— Ja, det gör jag. Jag behöver inte bli plågad med sådant där prat, det har pappa sagt, och dessutom är det för tidigt ännu, och jag vill inte höra mer.
— Får jag inte hoppas att ni skall komma på andra tankar med tiden? Jag skall vänta och inte säga ett ord åt er förrän ni fått mer tid att betänka er lek. Lek icke med mig, Margret, det trodde jag er inte om.
— Jag skulle hellre se att ni trodde mig om ingenting alls, svarade Margret, kännande en viss tillfredsställelse av att pröva hans tålamod och sin egen makt.
Brooke blev nu allvarsam och blek och fick en avgjord likhet med de romanhjältar, som tillvunnit sig Margrets varma beundran, men han varken sänkte pannan eller stapplade ut ur rummet såsom dessa brukade göra; han endast betraktade henne med så forskande och ömma blickar, att hon mot sin vilja kände sitt hjärta vekna. Vad som sedan kunnat inträffa, om icke faster March i detsamma kommit inhaltande och gjort ett hastigt slut på den intressanta scenen, kan jag ej säga.
Den gamla damen kunde icke motstå sin längtan att besöka sin brorson, ty hon hade mött Laurie då hon åkt ut för att hämta frisk luft, och när han berättade att herr March kommit hem, befallde hon genast kusken att köra raka vägen till hans bostad. Familjens medlemmar sutto och arbetade i ett av de inre rummen, och hon hade gått helt tyst för att överraska dem. Vårt par kom hon sålunda så oförhappandes över, att Margret studsade som om hon sett ett spöke och Brooke tog till flykten in i biblioteket.
— Gud tröste mig, vad betyder detta? utropade den gamla damen och stötte sitt spanska rör i golvet, sedan hon, då den bleke, unge mannen försvunnit genom dörren, fäste sina blickar på den djupt rodnande Margret.
— Det är en vän till pappa. Jag blev så överraskad,
