voro värda det besvär han gjort sig, ty han smålog för sig själv, tryckte tacksamt den lilla knubbiga handen och sade i sin mest övertalande ton:
— Vill ni försöka att komma till klarhet i den saken? Jag önskar det så innerligt, ty jag kan inte med glädje börja arbeta förrän jag vet om jag slutligen får min belöning eller ej.
— Jag är alldeles för ung ännu, stammade Margret, som inom sig undrade över att hon var så förvirrad, men på samma gång fann ett visst behag däri.
— Jag skall vänta och under tiden kan ni ju lära er att tycka om mig. Skulle det bli en mycket svår läxa?
— Visst inte, om jag vill lära mig den, men …
— Nå, så vill det då, Margret. Jag tycker om att undervisa, och det här är lättare än att lära sig tyska, avbröt henne Brooke och bemäktigade sig även den andra handen, så att hon ej kunde dölja sitt ansikte, då han böjde sig ned för att betrakta det.
Tonen i Brookes ord var tillbörligt bönfallande, men då Margret smög en skygg blick upp i hans ansikte, såg hon att i ögonen lästes lika mycket glädje som ömhet och att kring läpparna spelade det tillfredsställda leendet hos den, som ej längre hyser något tvivel om att lyckas. Detta retade hennes stolthet. Hon erinrade sig nu Annie Moffats dumma lektioner i koketteri, och kärlekens även i de bästa flickors bröst slumrande makt uppvaknade plötsligt och bemäktigade sig henne. Hon kände sig främmande för sig själv och upprörd, och då hon ej visste vad hon skulle taga sig till, följde hon en nyckfull impuls och sade kokett, dragande sina händer ur hans:
— Jag vill inte försöka; var god och gå er väg och låt mig vara i fred!
Den stackars Brooke såg ut som om hans luftslott ramlat över honom, ty han hade aldrig förut sett Margret vid ett sådant lynne, och hennes uppförande bragte honom alldeles ur fattningen.
