väg och att han kunde höra vad hon nu yttrat, vilket utgjorde en alltför stark motsats till vad hon förut sagt.
Faster March var mycket uppretad, ty det hade alltid varit en av hennes älsklingsplaner att den söta flickan skulle göra ett gott parti, och i Margrets glädjestrålande unga ansikte låg något som fyllde den ensamma gamla fasterns hjärta med både sorg och bitterhet.
— Nåväl, så tvär jag mina händer i denna sak! Du är ett egensinnigt barn, och du har genom din enfald förlorat mer än du tror. — Nej, jag vill inte stanna längre här; jag har bedragit mig i avseende på dig och är inte vid humör att träffa din far nu. Vänta dig ingenting av mig, när du blivit gift; din herr Brookes vänner må dra försorg om dig. Oss emellan är det slut för alltid!
Därpå smällde faster March igen dörren efter sig och åkte sin väg ytterst förbittrad. Hon tycktes ha tagit allt Margrets mod med sig, ty då denna blivit lämnad ensam, stod hon ett ögonblick rådvill om hon skulle gråta eller skratta. Innan hon hann fatta sitt beslut, hade Brooke skyndat ut och fattat hennes hand, varefter han med andan i halsen sade:
— Det var inte mitt fel att jag hörde vad ni sade. Tack, därför att ni tog mig i försvar, Margret, liksom jag stannar i största förbindelse hos faster March, därför att hon låtit mig få veta att ni bryr er om mig en smula.
— Jag visste inte hur mycket det var förrän hon förtalade er, började Margret.
— Och jag behöver inte gå min väg, utan får stanna här och bli lycklig — får jag det, älskade flicka?
Här erbjöd sig ett nytt ypperligt tillfälle att låta det förkrossande talet och den ståtliga sortien gå av stapeln, men Margret glömde alldeles bort både det ena och det andra och föll sålunda ohjälpligt och för alltid i Hannas ögon, då hon blygt viskade: »Ja, John!» och gömde sitt ansikte vid Brookes bröst.
En kvart efter det faster March farit sin väg, smög
