sig Hanna tyst utför trappan, stannade ett ögonblick vid dörren, varefter hon, då intet ljud förnams från salongen, småleende nickade och med belåten uppsyn sade för sig själv:
— Hon har givit honom avsked som vi gjorde upp det, och allt är klart. Jag vill gå in och bedja Margret berätta hur det gick till och få mig ett gott skratt åt det.
Men den stackars Hanna fick icke något gott skratt, ty den syn, som nu mötte hennes ögon, fastnaglade henne på tröskeln, och hon stod där stirrande och med munnen nästan lika vidöppen som ögonen. Kommen i avsikt att triumfera över en slagen fiende och berömma en själsstark syster därför att denna avvisat en enträgen friare, var det henne som om åskan slagit ned vid hennes fötter, då hon såg ovannämnde fiende i allsköns lugn sitta i soffan med den själsstarka systern tronande på hans knä med ett uttryck i ansiktet av den mest slaviska undergivenhet. Hanna drog konvulsiviskt efter andan som om hon plötsligt träffats av en iskall duschstråle, ty denna oväntade utgång av saken kom henne verkligen att mista andan. Då våra två älskande hörde det besynnerliga lätet, vände de sig om. Margret sprang upp, varvid hon såg både stolt och blyg ut, men »den där karlen», såsom Hanna kallade Brooke, skrattade av hjärtans grund och sade helt lugnt, i det han kysste den häpna flickan:
— Gratulera oss nu, syster Hanna!
Detta var att hopa skymf på förargelse, det var nästan väl mycket, och efter att med händerna ha slungat en ursinnig utmaning mot Brooke, störtade Hanna ur salongen utan att säga ett enda ord. Rusande uppför trappan, var hon nära att skrämma slag på fadern och Betty genom att i samma ögonblick hon stormade in i rummet i en tragisk ton utropa.
— Spring genast ned någon! John Brooke går på förfärligt, och Margret låter honom hållas!
Herr och fru March lämnade skyndsamt rummet, och
