— Jag visste väl att Brooke skulle få det som han ville — så är det alltid med honom, för när han sätter sig i sinnet på att göra en sak, så skall det ske, om också himlen skulle ramla, sade Laurie då han framförde sin lyckönskan och gav Margret buketten.
— Mycket förbunden för orlovssedeln. Jag mottar den som ett gott förebud för framtiden och bjuder dig på stället till mitt bröllop, svarade Brooke, som kände sig välvilligt stämd mot hela mänskligheten och således även mot sin svårhanterlige lärjunge.
— Jag skall komma, om jag också vore i andra ändan av världen, ty bara det att få se Hannas ansikte vid det tillfället är värt en lång resa. Ni har just inte någon högtidsmin på er nu, Hanna. Hur är det fatt? frågade Laurie, i det han följde sin väninna till ett hörn av rummet, medan de andra välkomnade herr Laurence.
— Jag kan inte gilla den här tillställningen, men jag har beslutit att lida den och ämnar inte säga ett enda ord mer om saken, förklarade Hanna högtidligt. Ni kan inte föreställa er vad det kostar på mig att avstå Margret, fortfor hon med en lindrig darrning i rösten.
— Ni behöver inte heller avstå Margret helt och hållet, bara ena hälften av henne, sade Laurie tröstande.
— Det kommer aldrig att bli som det varit förut. Jag har förlorat min bästa vän, genmälde Hanna med en suck.
— Ni har ju mig kvar! Mycket duger jag visserligen inte till, det vet jag, men jag skall vara hos er jämt, Hanna, hela mitt liv, om ni vill, det lovar jag er! utbrast Laurie, och det låg fullt allvar i vad han sade.
— Jag vet att ni vill det, och jag är mycket tacksam; ni kan alltid trösta mig, Laurie, svarade Hanna och skakade vänligt hans hand.
— Nå, var då inte ledsen längre. Allt är bra, som ni ser. Margret är lycklig. Brooke kommer att hålla vad han sagt, och det står inte länge på förrän han
