i en ljuvlig dröm, långt höjd över så prosaiska saker som smör och bröd.
— Glädjen kommer tätt uppå sorgen den här gången, och jag tror nästan att en förändring i vårt liv har inträtt, sade fru March. De flesta familjer få då och då uppleva ett händelserikt år; ett sådant har nu fallit på vår lott, men som det tycks, kommer det att få ett gott slut.
— Hoppas att det nästa skall sluta bättre, mumlade Hanna, som fann det mycket påkostande att se Margret mittför hennes ögon uteslutande upptagen av en främling, ty Hanna älskade endast några få och fruktade för att se deras kärlek till henne slockna eller minskas på något sätt.
— Jag hoppas att det tredje året efter detta skall ändas ännu bättre, och jag vet att så skall ske, om jag får ha hälsan, så att jag kan förverkliga mina planer, inföll Brooke småleende till Margret, liksom om för honom nu mera ej funnos några omöjligheter.
— Blir det inte för långt att vänta till dess? frågade Amy, som ville att bröllopet skulle stå så fort som möjligt.
— Det är så många saker jag behöver lära innan jag blir färdig, att det förefaller mig vara en mycket kort tid, svarade Margret med ett uttryck av milt allvar i ansiktet, som aldrig någon förr sett hos henne.
— Ni behöver inte göra något annat än vänta; jag skall arbeta, sade John, och gjorde en början med att ta upp Margrets servett, varvid hans ansikte hade ett uttryck som kom Hanna att skaka på huvudet och säga till sig själv med gladare min, då i detsamma dörren slogs upp:
— Här ha vi Laurie; nu kan man då åtminstone få höra en smula sunt förnuft!
Men Hanna misstog sig, ty Laurie kom instoltserande, överflödande av munterhet och bärande en kolossal blombukett åt »fru Brooke» samt synbarligen intagen av den falska föreställningen att det var genom hans åtgörande, som hela saken blivit bragt till ett lyckligt slut.
