Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
LOUISA M. ALCOTT

av förtjusning utropade: Äntligen! Äntligen! fortfor Kate, som läst franska noveller och intagits av beundran över stilen i dem. Det är hon utbrast greve Gustav och störtade i ett anfall av förtjusning till hennes fötter. O, stig upp! sade hon och räckte honom en hand, bländande vit såsom den skönaste marmor. Aldrig, förrän ni säger mig hur jag skall kunna befria er! bedyrade riddaren, liggande kvar på knä. Ack, mitt grymma öde dömer mig att kvarstanna här tills min tyrann är förgjord. Var är den uslingen? I Gula salen. Gå, tappra hjärta, och rädda mig från förtvivlan. Jag lyder och återvänder som segrare eller dör! Med dessa gripande ord störtade han bort, och kastande upp dörren till Gula salen, ämnade han inträda, men i detsamma fick han —

— ett bedövande slag av det stora grekiska lexikonet, vilken en gammal gubbe i svart dräkt slungade mot honom, inföll Edvard. Genast hämtade sig herr Vad-heter-han, kastade ut tyrannen genom fönstret och skyndade att segrande återvända till sin dam, men han fann dörren stängd, slog sig för pannan, rev ned gardinerna, gjorde därav en repstege, kom halvvägs ned, då stegen brast, så att han med huvudet förut nedstörtade i slottsgraven, som han hade sextio fot under sig. Kunde simma som en anka, plaska sig omkring slottet tills han kom till en liten port, som bevakades av två grova karlar, knackade ihop deras huvuden tills de krakade som ett par nötter, slog därefter igen porten genom en futtig ansträngning av sin övernaturliga styrka, gick uppför ett par stentrappsteg, betäckta med en fot tjockt damm, grodor så stora som knytnävar och spindlar, som skulle skrämt er till hysteriska konvulsioner, fröken March. Kommen uppför trappstegen, såg han — ett, tu, tre — en syn som hämmade hans andedräkt och isade hans blod —

— en lång och smärt gestalt, alldeles vitklädd med en slöja över ansiktet och en lampa i den avtärda handen, fortfor Margret. Hon nickade åt vår riddare, skred