ljudlöst framför honom inåt en korridor, lika kall och mörk som en grav. Dammiga bilder i rustningar stodo på båda sidor, en dödstystnad rådde, lampan brann med blå låga, den spöklika gestalten vände då och då sitt ansikte mot honom, och dess skräckinjagande ögon lyste genom den vita slöjan. De kommo så till en tapetdörr, bakom vilken hördes en ljuvlig musik. Riddaren sprang fram för att öppna dörren, men spöket ryckte honom tillbaka och svängde hotande framför honom en —
— snusdosa, tog Hanna i med en gravlik stämma, som kom nästan hela auditoriet att kikna av skratt. Tackar, sade riddaren artigt, i det han tog sig en pris och nös sju gånger efter varann. Ha! Ha! skrattade spöket, varefter det genom nyckelhålet tittade på prinsessorna, som sutto och spunno för brinnande livet, sedan fattade det tag i sitt offer och stoppade det i en stor tenndosa, varest elva andra riddare utan huvuden lågo sammanpackade likt sardiner. De reste sig alla och började —
— dansa polka, inföll Fredrik, då Hanna stannade för att hämta andan, och medan de dansade förvandlades det gamla ruskiga slottet till ett örlogsskepp under fulla segel. Upp med klyverten, reva toppseglen, ror i lä, alle man vid kanonerna! röt kaptenen, då en portugisisk sjörövare kom i sikte med en flagg svart som bläck svajande från fockmasten. Till strid mina gossar! utropade kaptenen, och nu började en förfärlig fäktning. Engelsmännen segrade naturligtvis, såsom de alltid gjort, och efter att ha tillfångatagit sjörövarekaptenen, anställde de ett förfärligt blodbad bland fienden, så att liken lågo i högar på däcket och blodet rann i strömmar ur läspygatten, ty ordern lydde: Ingen pardon! Högbåtsman, tag ett rep och hala upp den stackarn i fockmasten, om han inte genast bekänner sina synder, sade den engelske kaptenen. Portugisen teg som en mur och besteg bordläggningen, under det matroserna skrattade som om de varit från förståndet. Men den listige sjörövarkaptenen
12. — Unga kvinnor. II.
