Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
179
UNGA KVINNOR

vackra ansiktet och fick så veta att prinsessorna spunnit sig fria och allesammans blivit gifta utom en. Han blev i högsta grad upprörd vid denna underrättelse, och efter att ha kastat sig upp på fölungen, som troget följt med honom trots alla hinder, sprängde han av till slottet för att se vem av prinsessorna som var kvar. Tittande över häcken, såg han sitt hjärtas härskarinna plocka blommor i trädgården. Vill ni ge mig en ros? frågade han. Ni måste hämta den, ty jag kan inte komma ut till er, vilket inte heller passar sig, svarade hon, ljuv såsom honung. Han försökte att klättra över häcken, men den tycktes honom bliva allt högre och högre, då han ville tränga sig genom den, och blev allt tjockare och tjockare, så att han greps av förtvivlan. Nu bröt han tålmodigt av gren efter gren, tills han lyckades göra ett litet hål, varigenom han kikade in, sägande i bedjande ton: Släpp mig in! Släpp mig in! Men den vackra prinsessan tycktes inte förstå honom, ty hon fortfor helt lugnt att plocka sina rosor och lät honom själv försöka bana sig väg in till henne. Huruvida han gjorde detta eller inte, det får Frank berätta för er.

— Det kan jag inte och tycker inte heller om sådana där dumma historier, sade Frank, förskräckt över det sentimentala predikament varur han skulle rädda det orimliga paret.

Betty var försvunnen bakom Hannas rygg och Grace hade somnat.

— På det här viset blir således den stackars riddaren lämnad i sticket i häcken? frågade Brooke, alltjämt betraktande floden och lekande med den vilda törnrosen i sitt knapphål.

— Jag gissar att prinsessan gav honom en bukett och öppnade porten efter en stund, sade Laurie småleende för sig själv, i det han kastade tre ekollon på sin informator.

— Ett sådant gallimatias vi rört ihop! Hade vi bara