Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
180
LOUISA M. ALCOTT

haft någon vana, skulle vi nog kunnat göra något riktigt bra. Känner ni fru Sanning? frågade Sally, sedan man skrattat åt historien.

— Jag hoppas det, svarade Margret allvarsamt.

— Det är leken som kallas så, som jag menar.

— Hur går den till? sporde Fredrik.

— Jo, ni lägger edra händer över varandra i en hög, välja ett tal och draga ut händerna i tur, och den som drar ut sin hand vid detta tal måste sanningsenligt svara på några frågor som göras av de övriga. Det är en mycket rolig lek, det.

— Låt oss leka den då, sade Hanna, som tyckte om nya försök.

Kate, Brooke, Margret och Edvard ville icke vara med, men Fredrik, Sally, Hanna och Laurie lade sina händer tillsammans i en hög och drogo sedan ut dem, och lotten föll först på Laurie.

— Vilka äro edra hjältar? frågade Hanna.

— Farfar och Napoleon.

— Vilken flicka tycker ni är vackrast? sporde Sally.

— Margret.

— Vilken tycker ni mest om? inföll Fredrik.

— Hanna, naturligtvis.

— Så enfaldigt ni fråga! utbrast Hanna och ryckte föraktligt på axlarna, medan de övriga skrattade åt Lauries tvärsäkra och öppenhjärtiga svar.

— Låtom oss göra om det igen. »Sanning» är inte en så tokig lek ändå, menade Fredrik.

— Den är alltför god för er, svarade honom Hanna med låg röst.

Nu var det Hanna som skulle svara.

— Vilket är ert största fel? frågade Fredrik för att pröva om hon ägde den dygd han själv saknade.

— Ett häftigt lynne.

— Vad är det ni mest önskar? sporde Laurie.