— Ett par kängband, svarade Hanna gäckande, som gissat varåt han syftade.
— Nu svarade ni inte uppriktigt. Ni måste säga vad ni helst vill ha.
— Snille. Skulle ni inte önska att kunna giva mig det, Laurie? genmälde Hanna och smålog listigt åt det uttryck av bedragen väntan som stod att läsa i hans ansikte.
— Vilka äro de dygder ni mest beundrar hos en man? frågade Sally.
— Moder och heder.
— Nu är det min tur, sade Fredrik; då hans hand kom sist.
— Låt honom få sin vilja fram, viskade Laurie till Hanna, som nickade och genast frågade:
— Fuskade ni inte, då vi spelade krocket?
— Jo, en liten smula.
— Gott! Tog ni inte er historia ur »Sjölejonet»? sade Laurie.
— Jo, till en del.
— Tycker ni att engelsmännen äro fullkomliga i alla avseenden? sporde Sally.
— Jag skulle blygas över mig själv, om jag inte gjorde det.
— Han är en äkta John Bull. Nu, mamsell Sally, nu skall turen få vara hos er utan att ni behöver draga ut handen. Jag skall röra upp edra känslor genom att först fråga, om ni inte tycker att ni är en smula kokett, sade Laurie, då Hanna vänligt nickade åt Fredrik såsom en underpant av att fred var sluten dem emellan.
— Ni näsvise gosse, det är jag naturligtvis inte, utropade Sally med en min som bevisade motsatsen.
— Vad är det värsta ni vet? frågade Fredrik.
— Spindlar och rispudding.
— Vad tycker ni mest om då? inföll Hanna.
— Dansa och franska handskar.
