unga flickor som göra på samma sätt och få plats i de adliga familjerna, emedan de, såsom döttrar av bättre folk, äro både väl uppfostrade och talangfulla, som ni vet, sade Kate med en beskyddande ton, som sårade Margrets stolthet och gjorde att hon nu tyckte sin befattning vara inte bara ännu mer obehaglig än förut, utan även förnedrande.
— Var den där tyska visan i er smak, fröken March? frågade Brooke, brytande den pinsamma tystnaden.
— Ack ja! Den var mycket vacker, jag är den som översatt den åt mig mycket tacksam, svarade Margret, varvid hennes nedböjda ansikte ljusnade.
— Kan ni inte läsa tyska? frågade Kate och kastade en förvånad blick på Margret.
— Inte går det så värst bra för mig. Pappa läste med mig innan han for bort, och nu får jag ta mig fram så gott som på egen hand, ty jag har ingen som hjälper mig med uttalet.
— Försök litet nu, här är Schillers »Maria Stuart», och ni skall i mig få en lärare som älskar att undervisa andra, sade Brooke och lade med ett inbjudande leende sin bok i hennes knä.
— Jag törs inte, sade Margret i tacksam men blyg ton, orsakad av medvetandet om att vid hennes sida satt den talangfulla fröken Kate.
— Jag skall läsa en bit för att ge er mod, inföll Kate och läste upp ett av de vackraste ställena alldeles korrekt, men fullkomligt uttryckslöst.
Brooke gjorde ingen anmärkning, då hon lämnade boken åt Margret, som helt naivt sade:
— Jag trodde att det var poesi.
— Det ligger också poesi i den här boken; försök det här stället.
Ett egendomligt leende krusade Brookes läppar, då han slog upp det ställe där den olyckliga Maria ger fritt lopp åt sin sorg.
Lydigt följande det långa grässtrå varmed läraren
