Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
LOUISA M. ALCOTT

pekade för henne, läste Margret långsamt och osäkert, omedveten om att hon gjorde poesi av vad hon läste genom det vackra tonfallet i sin musikaliska stämma. Den gröna pekpinnen var snart vid slutet av sidan, och glömmande åhörarna för den sorgliga scenens skönhet, läste hon nu som om hon varit ensam, därvid givande en liten tragisk fläkt åt den olyckliga drottningens ord. Om hon då sett upp i Brookes bruna ögon, skulle hon ha tvärtystnat, men nu tog hon ej sina blickar från boken och därför gick det bra för henne.

— I sanning, mycket bra! utropade Brooke, då hon tystnade, fullkomligt okunnig om de många fel hon begått, varvid han såg ut som han älskade att undervisa, vilket han också gjorde.

Kate tog fram sin lornjett, och efter att ha tagit en överblick av sin ritning, slog hon igen albumet och sade i nedlåtande ton:

— Ni gör det inte så illa och kommer nog att bli en skicklig föreläserska med tiden. Jag råder er att ta lektioner, ty det är mycket nyttigt för guvernanter att kunna tyska. Men jag får lov att se efter Grace, så att hon inte gör sig illa under leken.

Med dessa ord avlägsnade sig Kate, sägande för sig själv med en axelryckning: Jag tänker inte introducera en guvernant, så ung och vacker hon än är. Sådant besynnerligt folk dessa yankees äro! Jag är rädd för att Laurie blir alldeles fördärvad bland dem.

— Jag glömde bort att engelsmännen rynka litet på näsan åt guvernanter och inte behandla dem såsom det är brukligt hos oss, sade Margret och såg efter den bortgående unga damen med missbelåten uppsyn.

— Även informatorer ha inga glada dagar hos dem efter vad jag med ledsnad erfarit. I England finnes ingen plats för oss arbetare, mamsell Margret, sade Brooke och såg så glad och belåten ut, att Margret blygdes att beklaga sig över sin hårda lott.