skulle dagen därpå resa till Kanada. Då de fyra systrarna återvände hem genom trädgården, såg Kate efter dem och sade, nu utan den beskyddande tonen:
— De amerikanska flickorna äro ju mycket söta, bara man väl lär känna dem, fast de verka litet påflugna i början.
— Jag instämmer fullkomligt med er, inföll Brooke.
TRETTONDE KAPITLET.
Luftslott.
En varm septembereftermiddag låg Laurie och gungade makligt fram och tillbaka i sin hängmatta, undrande vad hans grannar hade för sig, men alltför lat att gå och själv ta reda på det. Han var vid dåligt lynne, ty dagen hade gått utan att ha blivit väl använd, och han önskade att han kunde leva om den igen. Värmen gjorde honom slö, han hade försummat sina läxor, prövat Brookes tålamod till det yttersta, ådragit sig farfaderns missnöje genom att spela piano halva eftermiddagen, hade nästan skrämt livet ur jungfrurna genom sin elakhet att söka inbilla dem att en av hans hundar var på väg att bli galen; och efter att slutligen ha överhopat stalldrängen med orättvisa förebråelser för att han skulle försummat se efter hans häst, hade han kastat sig i sin hängmatta för att förarga sig över hur dumma människorna i allmänhet äro, tills naturens ro lugnade honom mot hans vilja. Stirrande upp i kastanjeträdens dunkla grönska, drömde han alla slags drömmar och tyckte sig som bäst kastas omkring på oceanen under en världsomsegling, när ljudet av röster hastigt förflyttade honom åter till landbacken. Tittande ut genom maskorna i hängmattan, såg han systrarna March komma ut från det gamla huset, som om de ämnade företa någon utflykt.
