Vad i all världen ha flickorna för sig nu? tänkte Laurie och öppnade de sömniga ögonen för att se efter bättre, ty det låg något besynnerligt i hans grannars uppträdande. Alla buro var sin stor slokig hatt, hade en linnepåse kastad över ena axeln och i handen en lång stav; Margret bar en kudde, Hanna en bok, Betty en slev och Amy en portfölj. Alla passerade tyst trädgården, gingo ut genom den lilla bakporten och började streta uppför den lilla kulle, som låg mellan herr Laurences hus och floden.
— Jo, det är just hyggligt! sade Laurie för sig själv. De gå ut och roa sig och fråga inte om jag vill vara med. De kunna inte ämna sig ut på floden, då de inte ha fått nyckeln till båten. Kanhända ha de glömt den. Jag skall taga den med mig och springa efter för att se vad som står på.
Ehuru Laurie väl hade ett halvt dussin hattar drog det ut på tiden innan han hann få reda på en av dem, och sedan blev det ett letande efter nyckeln, vilken han slutligen fick reda på i sin ficka, vilket allt gjorde att flickorna voro alldeles ur sikte, när han väl kom ner och skyndade efter dem. Tagande genaste vägen till båtskjulet, stannade han där för att invänta dem, men då inga systrar syntes till, sprang han upp på en kulle i närheten för att rekognoscera terrängen. En dunge av granar och buskar prydde en av dess sidor, och därur hörde han ett ljud som icke kunde förväxlas med granarnas sus eller syrsornas livliga sång.
Nå, men här är ju riktigt vackert! tänkte Laurie, tittande fram ur buskarna och seende sig omkring, ty nu var han fullkomligt vaken och vid gott humör igen.
Det var också en vacker liten tavla han såg, ty systrarna sutto tillsammans i ett skuggrikt hörn, medan de genom lövverket nedsilande solstrålarna kämpade emot den svaga skymningen omkring dem. Den välluktande luften spelade genom deras hår och svalkade deras heta