Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
192
LOUISA M. ALCOTT

är det så dystert som i självaste Sahara. Skall jag sy, läsa högt, plocka kottar eller rita? Se så, säg bara ifrån, nu är jag i ordning! sade Laurie och satte sig ned med ett uttryck av undergivenhet i ansiktet, som det verkligen gjorde en gott att se.

— Läs ut den här berättelsen, medan jag slutar min strumpa, sade Hanna och räckte honom boken, varur hon läst högt.

— Ja, var Lauries undergivna svar, innan han började, görande sitt bästa för att bevisa sin tacksamhet för den ynnest man bevisat honom genom hans intagande i »Flitiga Bisamfundet».

Berättelsen var inte lång, och när Laurie slutat den, vågade han framställa några frågor såsom belöning för sitt goda uppförande.

— Törs jag fråga om denna högeligen nyttiga och förtjusande inrättning är någonting nytt?

— Skola vi säga honom det? frågade Margret sina systrar.

— Han kommer bara att skratta åt oss, sade Amy varnande.

— Vem bryr sig om det! inföll Hanna.

— Jag gissar det skulle roa honom, tillade Betty.

— Naturligtvis! På min heder lovar jag er att jag inte skall skratta. Gå på och berätta, Hanna lilla, och var inte rädd för mig.

— Skulle jag vara rädd för er? Det kan ni väl aldrig tro! Jo ser ni, vi bruka leka »Kristens och Kristinnans resa» och ha hållit på med det på fullt allvar hela vintern och sommaren.

— Ja, jag vet det, sade Laurie och nickade helt allvarsamt.

— Vem har talt om det för er? frågade Hanna.

— Andar.

— Nej, det har jag gjort. Jag ville roa Laurie en kväll, då ni voro borta allesammans och han inte var vid