Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191
UNGA KVINNOR

kinder, och skogens små invånare läto sig ej störas alldeles som om flickorna för dem voro icke främlingar utan gamla bekanta. I sin skära klänning satt Margret bland den rika grönskan på sin kudde och sydde, rar och frisk som en törnrosknopp, så vackert med sina vita händer. Betty satt och sorterade kottar, som det var gott om under odörtblommorna bredvid henne, och av vilka hon sedan gjorde vackra saker. Amy ritade av en grupp ormbunkar och Hanna stickade, medan hon läste högt ur boken hon haft med sig. En skugga for över Lauries ansikte då han betraktade dem, ty han kände att han såsom ej inbjuden, borde avlägsna sig; men han dröjde i alla fall kvar, ty därhemma tyckte han det var så ödsligt och det lilla sällskapet i skogsdungen förekom honom så inbjudande. Han stod så stilla, att en ekorre, som var ivrigt sysselsatt med sitt skördearbete, kilade ner utför en gren alldeles bredvid honom, men då det lilla djuret plötsligt fick syn på gossen, gjorde det genast helt om och uppgav därvid ett så gällt skri, att Betty såg upp, upptäckte det nyfikna ansiktet bakom buskarna och nickade med ett småleende, som lugnade Lauries farhågor att han kunde vara ovälkommen.

— Får jag stiga på eller skall jag gå hem och ha tråkigt? frågade han och närmade sig långsamt.

Margret sköt upp ögonbrynen, men Hanna gav henne en förebrående blick och sade genast:

— Ja, visst får ni det! Vi tänkte be er göra oss sällskap, men vi trodde att ni inte skulle vara road av sådana här flicknöjen.

— Jag tycker alltid om era nöjen, men Margret vill inte ha mig här, och därför måste jag väl gå min väg.

— Jag har ingenting att invända, bara ni skaffar er något att göra, ty lagen bjuder att ingen får sitta sysslolös här, svarade Margret allvarsamt men vänligt.

— Mycken tack. Jag skall mer än gärna göra någonting, bara ni låta mig få stanna här en stund, ty därhemma