Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
194
LOUISA M. ALCOTT

rymden, syntes silvervita bergspetsar, vilka glänste såsom de luftiga tornspirorna i den Himmelska staden.

— Så härligt! utbrast Laurie med rörd stämma, ty han var snabb i att fatta och erkänna allt som var skönt.

— Ofta går solen ned lika mycket som nu, och vi stanna så gärna kvar till dess, ty vi få aldrig se ett och detsamma, fastän det alltid är mycket vackert, sade Amy, som önskade att hon kunnat måla av den härliga tavlan.

— Hanna talar om det land där vi hoppas få leva någon tid; men hon menar landet med dess grisar och höns och höstackar. Det skulle vara bra roligt, men jag önskar att det vackra landet därborta vore riktigt och att vi kunde komma dit, sade Betty begrundande.

— Det finns ett land som är mycket vackrare än det därborta, och dit få vi komma en gång, om vi äro snälla, inföll Margret med sin veka röst.

— Det är så långt att vänta och så svårt att bli snäll; jag skulle vilja flyga dit nu genast, som svalorna där.

— Var inte rädd för det, Betty: förr eller senare kommer du dit, sade. Hanna. Jag är den enda som tycker om att streta och arbeta, klättra och vänta, och kanhända kommer jag ändå aldrig dit.

— Ni skall få mig till sällskap, om det kan trösta er. Jag måste vandra långt innan jag får se er Himmelens stad. Om jag kommer för sent, så lägger ni ju ett gott ord för mig, Betty? Vill ni det?

Det var någonting i Lauries ansikte som bedrövade hans lilla väninna, men hon sade vänligt, med sina milda, klara ögon fästa på molnen, som oupphörligt växlade form:

— Vill man verkligen hinna till det landet och allvarligt bemödar sig allt vad man kan, så tror jag att man kommer dit, ty jag kan inte föreställa mig att det är några lås för porten eller att där stå några väktare. Jag tänker mig alltid att det är som på tavlan i boken, där