Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
195
UNGA KVINNOR

man ser de skinande männen sträcka ut sina händer för att välkomna den stackars Kristen, när han nalkas från floden.

— Skulle det inte vara roligt, om alla de luftslott vi nu bygga bleve riktiga slott och vi finge bo i dem! frågade Hanna efter en liten stunds tystnad.

— Jag har byggt så många, att det skulle bli svårt att välja mellan alla, sade Laurie, som låg på ryggen och kastade kottar på ekorren som förrått hans närvaro för flickorna.

— Ni skulle få taga det ni tyckte mest om. Vad är det? frågade Margret.

— Talar ni om vad ni helst önskar, om ni får veta vad jag vill ha?

— Ja, det skall jag göra, om systrarna också vilja det.

— Ja, det vilja vi. Börja nu, Laurie.

— Sedan jag sett så mycket av världen jag behöver, skulle jag vilja slå mig ned i Tyskland och få höra så mycket musik jag orkar. Jag ville vara en berömd musiker, och alla människor skulle komma och höra mig spela, men jag skulle aldrig bry mig om pengar eller affärer, utan bara roa mig själv och leva för vad jag tyckte om. Så ser det luftslott ut jag helst vill ha! Hur ser ert ut, Margret?

Det tycktes falla sig litet svårt för Margret att berätta hur hennes luftslott såg ut, och hon viftade framför ansiktet med en ormbunke för att bortjaga myggor, som det var omöjligt att upptäcka, under det hon långsamt sade:

— Jag skulle vilja ha ett vackert hus, fullt av alla möjliga saker: god mat, fina kläder, vackra möbler, snälla människor och mycket pengar. Jag skulle vara husfru där, allt gå som jag ville och jag skulle ha en mängd tjänare, så att jag aldrig behövde göra ett enda dugg själv. Vad det vore roligt! Sysslolös skulle jag inte vara