Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
201
UNGA KVINNOR

åt. Jag tyckte bara, att det var illa gjort av Hanna att uppmana er till någonting som ni sedan skulle komma att ångra. Ni är så snäll mot oss, det är alldeles som vore ni vår bror, och därför säga vi åt er vad vi tänka. Förlåt mig, jag menade så väl med er, sade Margret och räckte Laurie sin hand på ett sätt som förrådde både tillgivenhet och blyghet.

Skamsen över sitt tillfälliga misshumör, tryckte Laurie vänligt den lilla handen och sade öppenhjärtigt:

— Det är jag som bör be om förlåtelse; jag är häftig och har varit på dåligt humör hela dagen. Jag vill så gärna höra er som en syster säga mig mina fel och därför skall ni inte bry er om, att jag bär mig dumt åt ibland. Än en gång tack skall ni ha för vad ni sagt mig.

Ansträngande sig att visa att han inte var stött längre, sökte Laurie att göra sig så älskvärd som möjligt; han nystade tråd åt Margret, läste vers för Hanna, skakade ner kottar åt Betty och hjälpte Amy med hennes ormbunkar — sålunda visande sig vara en värdig medlem av »Flitiga Bisamfundet». Mittunder en livlig dikussion om sköldpaddornas husliga vanor — en sådan hade letat sig väg upp till dem från floden — påminde dem det avlägsna ljudet av en ringklocka att Elsa satt på teet och att det var tid för dem att vända hem till kvällsvarden.

— Får jag följa med er hit nästa gång? frågade Laurie.

— Ja, om ni är snäll och tycker om era böcker, som andra ordentliga gossar göra, svarade Margret leende.

— Jag skall försöka.

— Då får ni följa med, och jag skall lära er hur man stickar strumpor i Skottland. Det har just nu kommit en beställning på sådana, tillade Hanna och svängde sin strumpa såsom ett stort blått yllebaner, när man skildes vid porten.

Samma afton, då Betty spelade för herr Laurence i skymningen, stod Laurie i skuggan bakom en gardin och lyssnade på den lille David, som med sina enkla toner