Hoppa till innehållet

Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
209
UNGA KVINNOR

— Det är alldeles nog för närvarande, som ni också skall komma att medge, när jag fått säga er var den är.

— Nå, så låt höra då!

Laurie satte munnen till Hannas öra och viskade tre ord, vilka framkallade en komisk förändring i hennes ansikte. För ett ögonblick stannade hon och stirrade på honom, varunder hon såg både förvånad och missbelåten ut. Därefter gick hon vidare och sade i vass ton:

— Hur vet ni det?

— Jag såg den.

— Var?

— I fickan.

— Under hela denna tid?

— Ja. Är det inte romantiskt?

— Nej, det är förfärligt.

— Tycker ni inte om det?

— Nej, visst inte. Det är löjligt, men det går inte an. Vad skall Margret säga?

— Ni får inte tala om det för någon. Kom väl ihåg det!

— Jag lovade det inte.

— Det faller i alla fall av sig själv, och jag litade på er.

— Nå ja, ännu så länge skall jag tiga men det var mycket ledsamt att höra och det hade varit bättre om ni inte hade talt om det för mig.

— Jag trodde att det skulle roa er.

— Att någon skulle komma och ta bort Margret från oss? Nej, tack skall ni ha.

— Det vore kanhända bättre att någon kom och tog bort er.

— Jag skulle vilja se den som vågade försöka! utbrast Hanna stolt.

— Och jag med! inföll Laurie, vars ansikte strålade av glädje vid blotta tanken.


14. — Unga kvinnor. II.