Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
208
LOUISA M. ALCOTT

redaktör, och han lovade att ge mig svar i nästa vecka, viskade Hanna i sin förtrognes öra.

— Hurra för mamsell March, den berömda amerikanska författarinnan! utropade Laurie, i det han kastade upp sin hatt i luften och fångade den, när den åter kom ned, till stor glädje för två ankor, fyra kattor, fem höns och ett halvt dussin irländska ungar, ty vårt par hade nu hunnit ut ur den egentliga staden.

— Men, så tyst då! Det blir visst ingenting av med alltihop, men jag kunde inte få någon ro förrän jag gjort ett försök, och jag har inte sagt ett enda ord om det åt mamma eller systrarna, för jag ville inte att de skulle bli besvikna i sina förhoppningar.

— Det skall inte misslyckas. När man jämför era noveller med hälften av det skräp, som skrives här varenda dag, kan man säga att de äro som om Shakespeare skrivit dem. Skulle det inte vara roligt att se dem tryckta, och skola vi inte få känna oss stolta över vår författarinna?

Hannas ögon strålade av glädje, ty det är alltid roligt att höra människor tro det bästa om oss, och en väns beröm låter mycket ljuvligare än ett dussin tidningspuffar.

— Låt nu höra er hemlighet! Men skarva inte, Laurie, för då tror jag er aldrig mer, sade Hanna och försökte att nedtysta de lysande förhoppningar, som Lauries uppmuntrande ord väckt hos henne.

— Jag råkar kanhända illa ut, om jag talar om det, men jag lovade inte att tiga, och därför skall ni få veta det, ty jag blir ändå aldrig riktigt lugn förrän jag fått berätta er litet av vad jag fiskat upp. jag vet var Margrets vante är!

— Var det allt! frågade Hanna med snopen min, då Laurie nickade och blinkade med ögonen, under det i hans ansikte stod att läsa att han ruvade över något mystiskt.