Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
223
UNGA KVINNOR

mig så sval och lätt om huvudet, och frisören påstod att det inte kommer att dröja länge förrän jag har kort knollrigt hår. Då kommer jag att se ut som en pojke. Det klär mig bra och är inte så besvärligt att kamma. Jag är nöjd med vad jag gjort; tag därför pengarna, mamma, och låt oss nu äta kväll.

— Berätta allt för mig, Hanna. Jag tycker inte om vad du gjort, men kan inte banna dig, då jag tänker på hur villigt du uppoffrat din fåfänga, som du kallar det, för vad du älskar. Men, mitt barn, det var alldeles onödigt, och jag är rädd för att du kommer att sakna det förr eller senare, sade fru March.

— Nej, det skall jag inte, svarade Hanna beslutsamt och glad över att hennes tilltag ej möttes av allmänt ogillande.

— Hur kom du på den idéen? frågade Amy, som lika gärna kunde ha fallit på den tanken att låta hugga av sig huvudet som att klippa av sitt vackra hår.

— Jo, jag ville prompt göra någonting för att hjälpa pappa, svarade Hanna, då de samlades omkring bordet, ty den friska ungdomen kan äta till och med mitt i sorgen. Liksom mamma vet jag ingenting värre än att låna pengar, och jag visste att faster March skulle kraxa mot, ty det gör hon ju bara det är fråga om ett niopencestycke. Margret hade givit hela sitt kvartal som hjälp till hyran och det förargade mig att mitt gått åt till kläder åt mig; därför satte jag mig i sinnet på att skaffa mig litet pengar, om jag också skulle sälja min egen näsa.

— Du behöver visst inte göra dig några förebråelser, mitt barn, ty du hade ju inga vinterkläder och har ju dessutom bara skaffat dig vad du nödvändigt behövde för dina egna surt förtjänta pengar, sade fru March med en blick som värmde Hannas hjärta.

— Till en början hade jag inte den minsta tanke på att sälja mitt hår, men då jag gick förbi de granna bodarna och funderade på hur jag skulle bära mig åt, fick jag i