fönstret hos en perukmakare se några hårflätor med priset påsatt. En lång, svart, som var längre men inte så tjock som min, kostade fyrtio dollars. Nu kom jag plötsligt på den tanken att jag hade någonting, som jag kunde få pengar för, och utan att besinna mig ett ögonblick, gick jag in och frågade om man köpte hår där och vad jag kunde få för mitt.
— Jag kan inte förstå hur du vågade det, sade Betty i rädd ton.
— Å, det var inte farligt, för i boden stod en liten karl, som såg ut som om han inte levde för någonting annat än att olja in hår. I början blev han en smula häpen, liksom om han inte var van att se flickor komma inrusande i hans bod och fråga om han ville köpa deras hår. Han sade att han inte kunde köpa mitt därför att färgen inte var modern men om det skulle bli någon affär av, så kunde han inte betala mycket, emedan det måste nedläggas mycket arbete innan det fick den moderna färgen och så vidare. Det hade emellertid blivit sent och jag blev rädd för att det inte skulle bli något köp av alls, och som ni veta, så släpper jag inte en sak sedan jag väl föresatt mig den; därför bad jag honom köpa mitt hår och sade honom varför jag var så angelägen att få sälja det. Det var dumt gjort av mig, det medger jag, men mannen blev i en hast medgörlig, ty jag var mycket upprörd och berättade förhållandet på mitt bakvända sätt, och hans hustru, som hört på mig, sade så vänligt: Köp det, Thomas, och gör den unga flickan en tjänst. Jag skulle önska jag kunde göra så mycket för vår Jimmy en dag, om jag hade en enda test som vore värd något.
— Vad var Jimmy för en? frågade Amy, som alltid ville, att man skulle förklara allt för henne.
— Deras son, sade hon, som är soldat, svarade Hanna. Vad det gör en gott att höra främmande människor tala så. Hon berättade om sin son hela tiden medan hennes man klippte mig, och det tröstade mig mycket.
