och hatt lågo på soffan och hon själv satt vid bordet och försökte äta, men såg så blek ut och medtagen av sömnlöshet och ängslan, att det blev mycket svårt för flickorna att utföra det beslut de fattat, när de stego upp. Margrets ögon fylldes mot hennes vilja med tårar. Hanna var mer än en gång tvungen att gömma sitt ansikte i förklädet och i de två yngre systrarnas drag lästes ett uttryck av nedslagenhet, liksom om de aldrig förut vetat av någon sorg.
Ingen talade mycket men då avskedsstunden närmade sig och man väntade på vagnen, sade fru March till flickorna, som sysslade omkring henne — en med att lägga ihop hennes schal, en med att släta ut hattbanden, den tredje med att sätta på henne ytterkängorna och den fjärde med att spänna resremmen om hennes andra småsaker:
— Barn, jag lämnar er i Elsas vård och herr Laurences beskydd; hon är troheten själv och vår gode granne skall vaka över er såsom vore ni hans egna barn. Jag känner mig icke orolig för er, men jag är rädd att ni taga er för häftigt av denna sorg. Sörj icke när jag är borta och tro icke att ni kunna trösta er genom att göra ingenting och söka glömma. Fortfar med ert arbete som vanligt, ty arbetet är en välsignad tröst. Hoppas, arbeta flitigt och kom ihåg, vad än må hända, att ni aldrig kunna bliva faderlösa.
— Ja, mamma.
— Var förståndig, Margret, och vaka över dina systrar, fråga Elsa till råds och gå till herr Laurence, om du skulle komma i förlägenhet för någonting. Var ödmjuk, Hanna, låt ej förtvivlan få makt med dig och handla aldrig obetänksamt; skriv ofta till mig och var min modiga flicka, som alltid är redo att hjälpa och glädja oss alla. Trösta dig, Betty, med din musik och uppfyll troget dina små husliga plikter; och du, Amy,
