hjälp alla du kan, var lydig och låt friden ej bli störd i hemmet.
— Det vill vi, mamma.
Bullret av en framkörande vagn kom dem alla att spritta till och lyssna. Det var ett svårt ögonblick, men flickorna stodo sig tappert: ingen grät, sprang sin väg eller lät höra någon klagan, ehuru deras hjärtan voro mycket sorgsna, då de sände sina hälsningar till fadern, att det var för tidigt för honom att övergiva dem. De kysste innerligt sin moder, hängde sig smekande fast vid henne och försökte att tillvinka henne den sista avskedshälsningen, sedan hon sakta lösgjort sig ur deras armar.
Laurie och hans farfar kommo även för att taga avsked av fru March, och herr Brooke säg så deltagande, allvarsam och vänlig ut, att flickorna genast döpte om honom till »herr Storhjärta».
— Farväl, mina älsklingar! Gud välsigne och bevare oss alla! viskade fru March, då hon kysste det ena kära ansiktet efter det andra och skyndade upp i vagnen.
I samma ögonblick denna rullade bort, kom solen fram ur molnen, och då fru March vände sig om såg hon dess strålar övergjuta gruppen i porten, vilket föreföll henne såsom ett gott förebud. Systrarna märkte det även samt smålogo och viftade med näsdukarna, och det sista modern urskilde då vagnen körde om hörnet, var de fyra ljusa ansiktena och bakom dem, likt en livvakt, herr Laurence, den trogna Elsa och den tillgivne Laurie.
— Så vänliga alla äro mot oss, sade hon, vändande sig till herr Brooke, i vars ansikte stod att läsa ett vördnadsfullt deltagande såsom det närmaste beviset på sanningen av hennes ord.
— Jag kan inte heller inse hur det skulle kunna vara annorlunda, svarade herr Brooke, därvid uppgivande ett så smittsamt skratt, att fru March ej kunde annat än småle, och sålunda började den långa resan med de goda förebuden solsken, leenden och kärleksfulla ord.
