— Jag känner mig alldeles som om det hade varit jordbävning, sade Hanna, då grannarna återvände hem för att äta frukost, lämnande dem i ro att hämta sig själva.
— Det tycks mig som hade halva huset ramlat, tillade Margret i förtvivlad ton.
Betty öppnade sina läppar för att säga någonting, men kunde endast peka på den hög av nätt lagade strumpor, som låg på moderns bord, vittnande om att hon även under den sista brådskan tänkt på och arbetat för dem. Detta var visserligen en småsak, men den gick dem djupt till hjärtat, och trots sin fattade föresats brusto de ut i en bitter gråt.
Elsa gjorde förståndigt i att låta dem giva fritt lopp åt sina känslor, men när det tycktes klarna upp efter tårregnet, kom hon in till deras räddning, beväpnad med kaffepannan.
— Kom ihåg, mina små mamseller, vad mamma sade och var inte ledsna. Drick en kopp kaffe och gå sedan till arbetet!
Kaffe var bland det bästa flickorna visste, och Elsa hade gjort det riktigt gott denna morgon. Ingen av dem kunde längre motstå hennes övertalande nickningar eller den doftande invit, som utgick ur kaffepannans pip. De slogo sig ned kring bordet, utbytte sina näsdukar mot servetterna och inom tio minuter voro alla vid gott mod igen.
— Må vi hoppas och vara flitiga, det blir vårt valspråk, och låt oss nu se vem av oss som bäst kommer ihåg mammas ord. Jag går till faster March som vanligt. Ack, om hon inte ville hålla någon föreläsning, sade Hanna, som återfått sitt vanliga lynne, medan hon läppjade på kaffet.
— Och jag går till Kings, fast jag mycket hellre skulle vilja stanna hemma och se efter hushållet, sade Margret, som gärna skulle sett att hennes ögon ej varit så röda.
— Det behövs visst inte; Betty och jag kunna styra
